Mackan Filosoferar

Så jobbar man igen. Eller man och man. Jag jobbar iaf igen. Omställningen är rätt tuff. Att jobba i sig tycker jag är roligt men varma, fuktiga augustinätter i övervåningen på ett trähus är inte helt lätta att utnyttja till sömn. Det tar en bra bit in på natten innan temperaturen är dräglig och det påverkar helt klart sömnen. Nu när inte morgonen kan nyttjas till sömn längre så blir jag helt enkelt trött. Trött och seg. Hela kroppen känns som sirap! Samtidigt är jag lite ambivalent. Jag vill ju faktiskt ha de varma kvällarna så att det känns att sommaren är kvar. Jag skulle kunna både ha kakan och äta den om det införskaffades en AC men det känns lite overkill. Det brukar trots allt bara handla om max två veckor om året som problemet existerar på allvar.

Nä, det är nog bara att gilla läget. Detta i vetskap om att snart så kommer mina favoritmånader på året när det gäller springandet. Snart blir luften lite lättare att andas och nätterna svala. Med lite flyt så behåller vi de varma dagarna också.

För övrigt så har jag nog kommit på varför jag är lite allmäntrött i kroppen. Kunde för mitt liv inte förstå det då jag tycker jag tagit det rätt lugnt nu med träning i några dagar. Det jag glömde bort var att jag faktiskt har utfört en hel del kroppsarbete i värmen. Att bära tungt, såga, hugga och släpa runt på träd i värmen ska nog inte underskattas. Nu får det vara slut på sånt under överskådlig framtid!

Ha det,

Mackan

Ibland är det nyttigt att ställa sig frågan varför. Man måste inte ifrågasätta allt men det är bra att tänka till då och då.

Frågan jag ställt mig idag är varför jag springer. Eftersom det är en så stor del av mitt liv så undrar jag ibland. Av vad jag hört från andra så verkar skälen variera och nu vill jag försöka sätta ord på varför just jag springer.

Det enkla svaret är naturligtvis att jag tycker det är kul. Utan glädje kommer man inte långt. Men det är nog lite djupare än så. Det är något i löpningen som gör att jag känner mig levande. Känner mig mer närvarande i allt annat jag gör. Olika pass har olika syften. Ibland så kan tankarna få vandra iväg fritt på ett meditativt sätt som jag finner oerhört tillfredsställande. Den meditativa delen är som allra starkast när jag får komma ut i naturen och ta intryck med alla sinnen. Allra helst på morgonen kan jag känna den totala närvaron. Kvalitetstid med mig själv!

För att till fullo kunna njuta av de lugna passen så måste dom gå av sig själv och då kommer de hårda passen in i bilden. Att köra stenhårt. Att känna att kroppen jobbar så nära max det går kan vara vidrigt under korta sekvenser för att sen bli alldeles underbart. Att känna att kroppen verkligen funkar som det är tänkt. Det är en riktig energikick.

Tävlingar då? Jag känner egentligen inte att jag måste tävla men ändå är det en kick att göra det då och då. Att få ta fram det lilla extra och få känna publikens stöd är riktigt roligt. Antagligen är det ett bra sätt att få utlopp för den delen av mig som är hyggligt typ-A. Då kan jag få utlopp för det på tävlingsbanan minskar antagligen behovet i resten av livet. Ett större totalt lugn helt enkelt. Tävling är tävling och träning är träning och resten av livet måste inte gå i 180.

Sen är det planeringsdelen med tävlingar. Att planera långsiktigt mot ett konkret mål är ett stort intresse för mig. Det kunde lika gärna vara något annat men att träna och tävla i löpning mot ett tydligt mål är lätt att konkretisera och skojigt värre.

Något annat jag insett är att jag springer nog delvis för att det är för mig ett sätt att komma ut i friska luften. Resultat i sig räcker inte till för att motivera mig till att ställa mig på löpbandet. Det blir för många av parametrarna ovan som inte kickar in för att jag ska kunna mata löpbandskilometrar med jämna mellanrum. Inte ens en viktig tävling får mig nog fokuserad för att göra det. Det verkar heller inte som jag har det där behovet att röra på mig jämt. Får ingen som helst abstinens när jag stannar i soffan så jag är nog en dålig träningsnarkoman…

Det här blev kanske långt. Kunde blivit betydligt längre men det får räcka så här.

Ha det,

Mackan

Det är något speciellt med skidkungar. Har kommit att tänka på det ett par gånger de senaste veckorna. Båda gångerna är det Wassberg som varit med i TV och jag får rysningar varje gång det visas gamla klipp från hans tävlingar. Minns direktsändningarna som igår och får ståpäls. Den underbara tjurigheten och urkraften han står för är det som gör att jag fascineras. Jag tror att någonstans undermedvetet är det den typen av idrottsmän som inspirerat mig i min egen träning. Att bita ihop och köra på i skogen. Gärna ensam. Att jag sen inte är speciellt förtjust i att åka skidor själv är av mindre betydelse. Men att höra Per Elofsson berätta om hur han sprang fram och tillbaks på myren får mig att fullkomligt längta ut för att göra samma sak. När jag själv springer upp och ned för en backe om och om igen i mörkret så är det sådant jag identifierar mig med. Att det sen sker på en helt annan nivå är av sekundär betydelse.

Gunde var cool men på ett helt annat sätt. Hans stil att försöka optimera precis allt. Från skidteknik till att kunna duscha så effektivt som möjligt. Där kan man snacka fokus! Skulle gärna se en dokumentär om hans karriär och hur han resonerade kring allt. Det kanske har gjorts en men den har jag i så fall missat.

En hederlig skidkung med frost i skägget, det är grejer det. Smärtgränsen, den skiter jag i!

Ha det,

Mackan

Det finns hela tiden så mycket möjligheter i livet. Varje dag har vi ett val vad vi vill göra med just den här dagen. Att göra den bra eller låta den bli vad den blir. Ibland blir det inte bra på grund av omständigheter vi inte kan råda över men man kan alltid försöka. Oftast blir det bra då. Min fasta övertygelse är att man kan åstadkomma så otroligt mycket bara genom att tro på att saker och ting går att göra. Tror man inte att man kan göra något så blir det väldigt svårt. Väljer man däremot att tro på det så har man skapat en möjlighet att det ska gå. Personligen så gillar jag stenhårt uttrycket “hur svårt kan det vara?”. För så är det ofta. Sen kan det naturligtvis innebära stenhårt arbete för att nå dit man vill. Det är där jag tror att många faller. I stället för att göra det arbetet så väljer man att säga att man inte kan. Hänvisar till att man inte har talang eller saknar förutsättningar på ett eller annat sätt. En annan klassiker är att man försöker göra något utan att tro på det och då blir det ofta inte bra.

Nåväl. Igår skapade jag ytterligare lite bättre förutsättningar för att nå just mina mål. Sprang backintervaller ute i kylan. Under de första repetitionerna gick det mer än lovligt tungt. Orkade knappt upp. I det läget så slog mig tanken att jag skulle skita i det. Att idag var inte min dag. Men i stället för att ge upp så lovade jag mig själv att genomföra första serien för att sen utvärdera. Kändes det inte lite bättre på slutet? Nå, testa en serie till. Ja nu gick det lite snabbare. Visst var benen trötta men inte värre än att det var lika bra att köra sista serien också. Minsann, på de sista repetitionerna gick det undan rejält. Tangerade pers på två av dem!

Idag var benen normala igen och jag fick revansch på “Dödens runda”. Tillsammans med “X-et” så krossades den. Ytterligare en insättning på möjligheternas konto. Och ja, jag är väldigt nöjd med mig själv. 🙂

Ha det,

Mackan

Det skulle kunna vara rubriken till en väderrapport i Stockholm så här års för det känns ungefär som att det är allt som mäktas med. Men det är en bok och titeln syftar på Biafras flagga. Chimamanda Ngozi Adichie är författarinnan som skrivit boken och jag har läst klart den under helgen. Jag brukar inte skriva bokrecensioner här men boken berörde så jag ville nämna lite om den.

Boken handlar om tiden före och under tiden för republiken Biafra. Om hur det kristna Igbofolket bröt sig loss från Nigeria och några människors öden under den tiden. Kan inte påstå att jag visste särskilt mycket mer om Biafra än minnena av bilderna på barnen med de stora magarna. Så för mig blev det inte bara en roman utan även en insikt om Nigerias problem. En nation skapad av britter, med stora oljetillgångar men allt annat än homogen. Som upplagt för stora inbördes problem, precis som i en mer aktuell oroshärd. I boken får vi följa en handfull människor på nära håll. Människor som är i eller har en relation till den intellektuella eliten i sextiotalets Nigeria. Dessa befinner sig i händelsernas centrum före och under inbördeskriget. Som intresserad av historia så älskar jag böcker som har den här närheten till verkliga händelser och skeenden. Samtidigt är det en bra roman med intressanta personporträtt. Nåja, tänker inte ge någon djupare recension utan ville mest berätta att det är en bra bok som verkligen kan rekommenderas. Recensioner som sådana finns garanterat att hitta med hjälp av google.

Ha det,

Mackan

Nu är det valdag i USA och jag kommer sakna kampanjerna. Speciellt McCains eftersom jag blir på så gott humör varje gång jag konstaterar att han ser ut som en liten T-Rex. Blir full i skratt liksom… Jag misstänker att vi inte ser så mycket mer av honom efter den här veckan så man får passa på att njuta.

Ha det,

Mackan

Låt spelet börja! Vi har dragit igång en stegräknartävling på jobbet och folk kilar runt som tättingar. Efter 21 timmars tävlande ligger jag typ sist. Så är det när man får tävla mot innerstadsbor som går och har sig på väg mellan tunnelbanor och stadsdelar. Eftersom jag tycker det suger att promenera så är det bara att konstatera att det inte blir många steg i vardagen. Att börja tävlingen på veckans vilodag var inte så bra för min tävlingsmoral men kanske bättre för resten. Men nu börjar träningsveckan snart och då ska jag nog kunna tassa ikapp en och annan. Specifik maraträning är inte så dumt att ta till tror jag…

I övrigt så är allt bra. Titus håller mig vaken lite mer än vanligt men jag får försöka kompensera de extremt tidiga morgnarna med lite tidigare sömn. Men det är inte så lätt att somna på beställning. Dessutom så läser jag deckare nu och det är lite svårare att lägga ifrån sig än annan litteratur. Får sova ikapp i helgen helt enkelt.

Blir tvungen att slänga in ett par av Jims bilder från helgens Studio54 som var så skoj. Tack för en grym fest David och Lena!

Ha det,

Mackan

Idag läser jag i tidningen att en spelare i Elfsborg åkt dit för rattfylla. Rattfylla i sig är vedervärdigt men det är en annan story. Att idrottsmän dricker alkohol är något som jag definitivt accepterar. De är människor de med men att ta sig en rejäl fylla mitt under pågående säsong är för mig mycket märkligt. Jag kan inte ens tänka tanken att t.ex. Charlotte Kalla skulle kröka ner sig rejält efter en världcuptävling men bland fotbollsspelare verkar det vara ganska vanligt efter match. Ja säkert inte efter varje match men för vissa spelare med jämna mellanrum.

Vi snackar om elitidrottsmän som tjänar riktigt bra på det de gör, vilket vi som publik i slutändan betalar. Hur seriöst är det då att ta sig rejäla bleckor mitt under pågående säsong? Det stärker min tes att dessa överbetalda killar med dubbskor på fötterna inte bedriver sin träning särskilt seriöst. Jag tror det finns oerhört mycket att lära inom fotbollen om hur man bedriver träning för att nå världstoppen, om man tittar lite på hur många individuella idrottare tränar. Det finns liksom ingen anledning att orken ska ta slut i en match när man faktiskt kan träna och tävla på heltid. Dessutom med all hjälp i världen i form av fysioterapi. Vi har nog i storleksordningen 300 allsvenska heltidsproffs och jag undrar hur många av dessa som ger det där lilla extra för att bli bäst? Många gör nog ungefär det som krävs av lagen men inget mer…

Nä, skärp till er rejält och kan ni inte klara av att skippa festandet så skippa definitivt att ta bilen hem.

Ha det,

Mackan