Blog Image

Mackan Filosoferar

Varför blogga?

Tänkte jag kunde göra ett försök att skriva lite dagbok och få ut en bild då och då lite snabbare än dom kommer upp i galleriet. Vi får väl se hur det går...

Att tackla ett LAMM

Löpning Posted on %PM, June 14 2011 12:18:30

För ett fåtal veckor sen så kom jag på att jag ville åka
till Skottland och springa LAMM och då jag har en fantastisk kamrat i form av
Mårdhunden så ringde jag genast och frågade om han ville. Efter att ha kollat
med jobbet så hade jag plötsligt en resekamrat som kan springa och då var det
bara att anmäla sig och boka resan. Samt lägga in två veckor av hårdträning för
att springa bergslopp. Det är egentligen alldeles för kort tid för en sådan
utmaning men vi valde att anmäla oss till sprintklassen vilket i praktiken
skulle innebära inte mer än ca 8 timmars löpning. Om man ville vinna. Hela
tanken för oss var att få en riktigt bra träningshelg i en otroligt fin miljö kombinerat
med bra öl och whisky och vi resonerade som så att vi springer så bra vi kan
och hoppas på det bästa.

Onsdag kväll anlände vi till Edinburgh och efter en god pint
”Real Ale” så sov vi bra och kunde ta oss an en halvdag av turistande i
Edinburgh. På listan stod två löparbutiker samt en sväng i gamla stan runt
slottet och det var riktigt schysst! Nya skor för tävlingen inhandlades och på
ett kafé med Wifi så inväntade vi offentliggörandet av var tävlingen skulle gå.
Beskedet kom att det utanför Ullapool i nordvästra delen av Skottland så då
hoppade vi in i bilen och begav oss norrut. Ett stopp vid Blair Athol Distillery
på vägen samt inmundigande av haggis och öl i Pitlochry gjorde att den 4½ timme
långa färden inte kändes så farlig. Speciellt inte då färden går genom otroligt
fina miljöer.

Väl framme i Ullapool så tog vi in hos Kathy och hennes två
bortskämda katter. Ett boende nere vid vattnet och med utsikt över de omgivande
bergen. Sjukt vackert och Ullapool kändes bara så bra! Jag gillar verkligen
fiskebyar och när vi gick ner på byn för att äta så hamnade vi mitt i en
uppvisning av ortens juniorer som trummade, dansade och spelade säckpipa. Det
var faktiskt magiskt och vi stannade och tittade tills det blev för kallt. För
kallt var det i norra Skottland! Men mysigt. Så mysigt att vi bestämde oss för
att tillbringa nästföljande dag i Ullapool och bara ta det lugnt i närområdet.
En liten tripp ner till tävlingsområdet på eftermiddagen och vi registrerade
oss för tävlingen och fick ut den sista utrustningen. På kvällen så var hälften
av oss galet stressade och packade i och ur ryggsäcken ett antal gånger.

”Det här är det
tuffaste lopp jag gjort, så här på förhand” – Mårdhunden.

Själv var jag lugnare än någonsin inför en tävling. Jag vet
faktiskt inte varför men jag tror det var för att jag mådde så bra! Efter att
ha haft pollenbesvär hela våren så hade jag fått komma till landet där det
regnar varje dag och plötsligt kunde jag andas och känna mig stark igen. Nu var
det bara att se till att orientera rätt för löpförmågan min tvivlade jag inte
en sekund på!

På tävlingsdagens morgon kändes det fortfarande kanonbra och
efter att ätit en rejäl skotsk frukost så åkte vi ner till tävlingscentret som
låg en mil söder om Ullapool. Vi startade sist i hela startfältet och hade
alltså ingen anledning att känna oss jagade! Efter promenad till start så drog
vi iväg. Trots att inritandet av banan på kartan ingår i tävlingstiden tog vi
god tid på oss att dubbelkolla alla koordinater och göra en ordentlig analys av
vägvalet till den första kontrollen. Med en långsträcka som hade 500 meter av
stigning så räknade jag med cirka en timme upp till den första kontrollen och
det stämde bra. Vi tog ett vägval som knappt någon annan gjorde och såg bara
ett enda annat lag på vår egen väg men när vi kom till kontrollen så var vi
plötsligt ikapp ett gäng lag! Det var riktigt svettigt i solen med 6-7 kg på
ryggen och det var skönt att komma upp på lite högre höjd. Andra kontrollen
togs också med ett lite annat vägval än resten av fältet och vi plockade
ytterligare placeringar och kom till den höga toppen vid gott mod. Nu hade vi
klättrat över 900 meter uppför på 1½ timme och det var dags för utförslöpning.
Återigen så valde vi att ta en egen väg och drog långt till höger jämfört med
de andra lagen vi såg och det var helt rätt! Spik in på den här kontrollen
också. Jag tvingade Mårdhunden att köra på så hårt vi kunde och att allt ätande
och drickande skulle ske i farten. Nu hade vi två kontroller då vi körde samma
vägval som resten av fältet och jag var sjukt hög på hela upplevelsen. Passade
på att deklarera mig själv hövding över dessa berg och då Mårdhunden inte var
så pratsjuk så passade jag på att peppa folk vi sprang om och alla svarade
glatt. En rejäl stigning upp till över 900 meter nu igen och jag snackade hela
vägen upp med en britt som hade gjort 2.36 på London Marathon och när vi väl
var uppe vid kontrollen så tackade vi varandra för sällskapet innan vi startade
nedstigningen från toppen. En topp som hade en helt makalös utsikt!

Nu var det bara två kontroller kvar för dagen varav den
första av dessa var en långsträcka och vi bestämde oss för att köra en egen väg
igen och det visade sig helt rätt. Det var en riktigt tuff nedstigning men
rolig. Jag var fortsatt hög på livet medan Mårdhunden tyckte att var lite väl
stökigt underlag men han var tapper! Försökte peppa honom så gott det gick och
jag var rätt säker på att nu krigade vi om tätplatser så vi pushade så hårt vi
vågade. Strax innan näst sista kontrollen så smällde dock krampen till för min
partner och han tvärnitade. Jag sa till honom att han skulle springa tills han
föll omkull och inget annat samt att han skulle trycka några E-Caps direkt och
så mycket vatten han kunde. Det funkade! Krampen lättade men vi tog en enklare
löpväg sista biten för att spara på benen hans. Han kunde till och med spurta
lätt sista kilometern och vi kom i mål som ledare!

Snabbt upp med tältet och sen badande i bäcken och
tillagning av mat! Vi lyckades få tältplats bredvid Tomas och Peter som sprang
en annan klass och han snacka lite skit innan det började regna. Sen regnade
det resten av det dygnet så det blev inte ut annat än för att skriva
ledarrapport och få nummerlapp till jaktstarten. Det var ändå rätt mysigt och
medhavd whisky dracks i tältet. Jädrar vad gott det smakade! Det visade sig att
vi ledde med hela 30 minuter och det hade jag aldrig trott så nu skulle vi gå
ut med en rejäl ledning. Mårdhunden tryckte i sig massor av energi och
stretchade duktigt så nu var det bara att hålla tummarna för att kramperna inte
skulle återkomma tidigt under den andra etappen.

06.00 gick starten
dag 2 och 04.45 gick vi upp. Regnet hade slutat och solen gick upp över bergen.
Att vakna upp mitt i bergen till en sådan soluppgång är häftigt och något jag
unnar alla att uppleva! Drygt en timme hade vi alltså på oss för att laga mat,
äta, byta om och packa ihop tält och utrustning. Lite småstressigt och det vore
synd att påstå att jag hade fått mycket sömn. Men det gick och vi drog iväg. Planen
var nu att inte gå på hårdare än vi behövde för att hålla undan och att ta
säkra vägval. Dagens bana såg helt annorlunda ut jämfört med gårdagen. Mer
teknisk och svårare kontrollpunkter. Det sjuka är att banorna ser så lätta ut
på pappret men kartorna är inte gjorda för orientering och det ser inte alltid
ut som man tänkt sig. Lägg därtill att banläggarna bara slänger kontrollerna på
marken och gärna så att man inte ser dessa förrän man är någon meter från dom.

Vägen till första kontrollen gick bra men vi såg inte kontrollfan
på håll utan fick leta lite fast vi var jättenära. Så det gick ett par minuter
i onödan men inte värre än att vi visste att vi fortfarande var säkra. På väg
till nästa kontroll som var lite längre var det riktigt tungsprunget. 40
minuter av att klafsa i myr mer eller mindre hela tiden. Men med ett roligt vad
över en större bäck där Mårdhunden ramlade omkull. Det var kul. Frustrerande
långsamt gick det men vi trodde att vi höll nog hög fart och kontrollen togs
utan problem. Nu blev det en stigning och två knepiga kontroller på raken och
vi tog det metodiskt och utan missar trots att det var jättesvårt att se exakt
var vi var på kartan. Jag frågade om vi skulle gå på hårdare men Mårdhunden
trodde att det var ok och det trodde jag med. Säkerheten först!

Nu hade vi en långsträcka. Först nedför ett berg och sen
uppför nästa i en riktigt brant stigning på ca 400 höjdmeter och därefter en
svår kontroll då det i teorin skulle finnas några småsjöar att läsa in sig på
men i praktiken såg det annorlunda ut. Det hade varit regnigt de senaste
veckorna så det var betydligt fler sjöar än på kartan. Kanske egentligen inga
riktiga sjöar men på håll är det svårt att se vattendjupet. Vi gick på
kompasskurs en lång bit och hade turen att hamna rätt. Jag gillar inte att lita
på tur utan att läsa kartan ordentligt men här var det kompass som främst
gällde.

Nu visste vi att om inget konstigt hände så skulle vi vinna
och vi hade bara den sista långa sträckan kvar men med 650 höjdmeter utför. Vi
tog det försiktigt utför och bara njöt av upplevelsen vi hade. Tog kanske ett
onödigt säkert vägval men det kändes bättre så! Kontrollen spikades och vi
kunde defilera in i mål som första lag i hela tävlingen. Så otroligt skönt att
få gå in som vinnare efter tre timmar och trettiosex minuters löpning den andra
dagen! Med facit i hand så vann vi även andra dagens etapp men med betydligt
mindre marginal. Orienteringen gick bra dag två också men jag var inte lika
fascistoid med stoppen och det kostade lite tid.

Jag ska villigt erkänna att jag inte hade riktigt den
riktiga lyckokänslan direkt efteråt för jag var så sömnig efter natten men den
kom sen efter prisutdelning och ett par pints. Nu känns det så jäkla bra!

Efter tävlingen så åkte vi ner till Speyside och byn Rothes
och njöt på ett sunkhotell och därefter blev det lite turné bland
destillerierna och det var kanonhäftigt. Jag har varit på sådana tidigare men
att det fanns så många i Speyside kunde jag inte tro! Nu har jag fått vara med
om ytterligare en otroligt bra resa och jag kan bara tacka Mårdhunden så mycket
jag någonsin kan för att han ville göra det här med mig. Tack!

Nu ska det sugas på det här ett tag. Bergsmaraton rockar
fett!



Topless

Löpning Posted on %PM, May 20 2010 13:43:44

Nu är säsongen igång. Jädrar vad skönt det är med bar överkropp, Nike Free 3.0 och fladdrande shorts. Lufsade runt Kungsholmen på lunchen och det var hur mycket folk som helst ute. Rålis fylld av solande människor och alla verkar allmänt glada.

Jag tillämpar ju mycket av min planering av träningsveckan efter hur veckan i sig ser ut. Så igår morse var det alldeles väldigt lämpligt att köra snabbhetsuthållighet. Dels för att det var lämpligt att springa hela vägen hemifrån och dels för att ska man slippa gå upp gristidigt så passar det bättre att springa snabbt.

Efter en snabb frukost, lek med katterna och en kopp kaffe så trippade jag iväg 4 km i lugn fart. En lugn fart som kändes jobbig i ottan. Skam den som ger sig och jag snäppte upp farten ordenligt efter 20 minuter. Efter 10 minuter av fart så ville jag bara lägga ner för det var skitjobbigt. Vis av erfarenhet så är det bara att bita i. Mycket riktigt så kom jag in i det och det inspirerar alltid när man springer om folk så att det bara sjunger om det.

Svettigare och svettigare vad det led men fram kom jag. Lite längre sträcka än normalt pga vägbyggen men 1:21:01 från Viggan till Stadshagen är ett bra träningspass på morgonkvisten när man knappt vaknat.

Ha det,
Mackan



Löparåret som gått

Löpning Posted on %PM, January 06 2010 19:54:14

Har roat mig med att titta igenom vad som hände 2009. Ett löparår som var väldigt märkligt för mig. Ingångsvärdena kapacitetsmässigt var lysande och jag hade hoppats kunna kapitalisera ordentligt på den grundform som fanns. Då jag var anmäld till Boston i april så var fokus första kvartalet helt på att förbereda mig för det. Jag matade på rätt bra i januari trots vintern. Toppade med en del inomhuspass och dom gick över förväntan. Annars var det rätt många bra långpass och mycket backe som gällde. Det tuffaste var nog när jag sprang halvt om halvt vilse på Dödens runda och fick vara ute lite längre än planerat i mörkret. Då var det trötta ben på slutet!

I februari så fortsatte jag på den inslagna vägen men hade lite småstörningar i början. Inget som påverkade jättemycket men det hackade lite. Det blir lätt småstörningar på vintern och då får man anpassa sig så gott det går. I slutet av månaden hade det smält lite och jag kunde dra igång min maraspecifika träning. Lite trögt i början men får in ett par tuffa veckor och skapar bra förutsättningar under mars. I mitten på den månaden så börjar det gå över förväntan bra!

Så bra att jag bokar in en resa till Holland för att testa på med en halvmara i Venlo. Trots några tuffa veckor i benen så går det vansinnigt bra. Tanken var att belöna mig själv med lite tävlingskänsla på torra vägar med lättare klädsel men det blev ändå pers. Detta fastän jag inte körde fri fart förrän på sista 2 km där jag lyckades trycka på i 3.20/km. Det var ett sådant lopp som jag verkligen gillar med bra känsla från start till mål. Bara positiva känslor och jag kunde växla tempo närhelst jag ville.

Stärkt av detta började jag fundera lite på tidsmål för Boston trots att jag inte hade tänkt det från början. Sista veckorna in mot maran funkade bra, började känna av att det var pollen i luften men rent allmänt var känslan bra. Väl där så blev det ju som det blev. Jag krigade tappert men gjorde felet att jag inte hade en plan B. Utan plan B så blev det ett krigande sista milen. Men 2.45 i 42 km stark motvind på en redan tuff bana är godkänt. Inte vad jag hade kapacitet för men hellre krascha in på 2.45 än att göra ett perfekt disponerat lopp strax över pers. Däremot var Boston en upplevelse utöver det vanliga. SÅ_HIMLA_HÄFTIGT.

För att sammanfatta maj-augusti så var det mycket partiklar i luften och luften gick ur mig. Sprang en del tävlingar men lyckades inte ens springa milen snabbare än vad jag hade som mellantider i Venlo. Tyckte ändå att det funkade rätt bra med marafart så jag hade vissa planer på att springa SM. En förkylning satte dock P för det. Det som höll humöret uppe var att sommarträningen uppe i Lappland gick galet bra. Sprang dessutom Lotslunken uppe i Nordmaling på ett bra sätt. Lite jobbigt där första 5 km innan bilkörningen gick ur kroppen men sen var det bra känsla trots att jag förlorade spurten om segern. Hade dessutom en intressant upplevelse på Långlöparnas kväll där jag spontansprang fett nedtränad men ändå fixade under 35 minuter efter sjukt jobbiga sista 8 km
.
Efter att ha fått en rejäl reaktion i andningen under Extreme-tävlingen den 12/8 så valde jag att söka hjälp hos experter. Hade haft ett antal anfall av nysningar och snörvlande efter ansträngande pass och tävlingar men nu tog det tvärstopp mitt i löpningen. De här nysanfallen kunde sitta i 6-7 timmar och har varit lite lätt irriterande. Efter att ha blivit ordentligt utredd så konstaterades att jag har ansträngningsrelaterade besvär. Läkaren tyckte inte det var så allvarligt att jag måste medicinera dagligen men att jag bör ta ngt om jag ska anstränga mig hårt. Inga allergier men tydligen kunde det ändå komma allergiska reaktioner i samband med ansträngning. På något sätt. Ångrar att jag inte tidigare kollat upp varför jag alltid tappat formen på sommaren…

Nu började jag fokusera hårt på träningen för Frankfurt men lyckades ändå springa in på plats 39 på Stockholm halvmaraton. Detta med hemska ben och inte alls den fina känslan från Venlo. Inget kul lopp men jag är grymt nöjd med placeringen! Träningen mot Frankfurt gick sen som på räls och jag presterade det ena passet efter det andra som var kanonbra. Allt pekade på ett riktigt bra lopp och jag har aldrig varit så säker på vad jag hade i kapacitet. Men löpning är löpning. Med undantag för det näst sista passet innan loppet så kändes något fel i kroppen. Kände mig småhängig och trött båda dagarna innan loppet och så även på morgonen för loppet. Men eftersom loppnerver kan ställa till det så fäste jag ingen större vikt vid det. Det brukar alltid släppa under tävlingen men den här gången gjorde det inte det. Hade det inte varit så sent på säsongen hade jag klivit av men nu gjorde jag inte det. 2.43 fick det bli. Inte mycket att orda om det annat än att det var synd med en skitkropp under en dag med så fina förhållanden.

Då jag inte fick ut i närheten av vad jag hade i kroppen så var jag inte direkt sliten efteråt heller men säsongsvilade och det har gått rätt lätt att träna efter vilan. Lite småskavanker har fixats till sen dess och formen är mycket bättre än vanligt för årstiden trots att jag gör mitt bästa för att hålla den borta. Man vill ju inte bara en julstjärna… Kan konstatera att jag är ett snäpp snabbare och starkare nu vid årets början än vad jag var förra året så det kan bli bra det här. Nu ska jag bara bli av med julfläsket och se till att någon tinar upp Stockholmsområdet.

Årets skönaste tävlingskänsla: Venlo
Årets bästa träningspass: Den sista skogsrundan runt Porsibergen där jag persade med 8 minuter på ca 24 km löpning
Årets missräkningar: Maratonloppen
Årets galnaste: Blidöloppet där jag sprang i mål två gånger eftersom jag fick vända den första gången och springa tillbaks
Årets häftigaste: Hela upplevelsen runt Boston Marathon
Årets jobbigaste: Upploppet på Boston Marathon

Slutligen vill jag tacka alla mina träningskamrater och er som stöttar mig så fantastiskt på min resa. En resa som jag inte planerat klart än utan tar en station i taget. Ni är guld värda för motivationen. Sällskap på ett träningspass, ett glatt tillrop, att någon tror på mig. Små saker som tillsammans gör väldigt mycket.

Semper passus ante,
Mackan



Nu kan jag det här tror jag

Löpning Posted on %PM, January 04 2010 15:27:17

Det är vackert ute, vansinnigt vackert. Men jag tror jag har tittat mig mätt nu. Det skulle vara skönt att slippa frysa. Jag har kommit fram till att jag är hellre varm och det inte är så vackert än kall med ögongodis.

Har ändå matat på rätt bra på sistone. Går lättare när det går att synka pass med andra och under just springandet så fryser jag inte så länge det inte är motvind. Det bet rätt bra igår! Förutom att mata på mycket i skogen hemma så har jag fartlekt ett par mil med North Star, spelat halvsnabba 400-ingar i Sätra med Flås samt faktiskt lyckats få ihop ytterligare en tremilare i benen trots att det blir lite stelt av underlaget. Även där med sällskap av Flås, iaf halva vägen.

Funderandet över lämpliga mål till våren fortgår. Måste nog sätta det på pränt om det ska bli något. Något som definitivt måste utkristallisera sig är ett träningsläger i värme. Om det inte vänder här snart…

Ha det,
Mackan



Hur trött kan man bli?

Löpning Posted on %PM, December 30 2009 13:40:59

Igår kväll hade jag den briljanta idén att jag skulle köra snöpulsintervaller. Hur jobbigt kan det vara liksom? Programmerade in klockan på 15×2 minuter med 1 minuts vila. Det kändes rätt lagom innan passet. Uppvärmningen skötte jag inne på bandet och sen på med ryggsäck och pannlampa och ner till ängen. 11 minusgrader och månsken var riktigt läckert men det läckra försvann som i en dimma när jag körde igång passet.

Med en skare som precis brast i varje steg och här och där riktigt mjukt under som gjorde att vatten sipprade upp underifrån blev det vansinnigt jobbigt. Eftersom man inte kan ge upp pass om man inte är skadad eller sjuk så var det bara att bita ihop. Hjärtat pickade som på en liten kolibri i slutet på varje intervall och det var med nöd och näppe jag orkade jogga hem efteråt. Det här var nog bland det jobbigaste jag gjort. Hade knappt någon känsel kvar i fötterna men dom tinade upp när jag joggade ner inomhus.

Ja jisses, det här var nog bra träning men det vette fan om jag vill göra om det!

Ha det,
Mackan



Back on track

Löpning Posted on %PM, December 27 2009 16:05:21

Back on track är jag i dubbel bemärkelse. Efter ett gravt misslyckat försök till intervaller på löpbandet tidigare i veckan så synkade jag upp med Flås och den riktigt snabbe löparen i Sätrahallen igår. Petri var där och mitt i sitt pass också så det blev ett litet gäng. Tusingar avverkades i godkänd fart på lite trötta ben och det var skönt att få röra benen lite snabbare igen! Kunde kanske vågat gå på lite hårdare men dumt att riskera något när man inte är van.

Lite bättre ben idag gjorde att det funkade riktigt bra med långpass i kylan. Drygt tre mil på för säsongen hyggligt underlag. Sprang till Enebyberg och hämtade upp Flås och sen letade vi igenom större delen av Danderyd utan att hitta något mer spännande än en pulkaåkande Dino. Alltid något. Efter dryga två timmar lämnade jag av Flås vid kommungränsen till sköna, gröna Täby och lallade hem till stugvärmen. Riktigt nöjd över att få till ett längre långpass. Det var ett tag sen sist…

Ha det,
Mackan



Snöpuls

Löpning Posted on %PM, December 15 2009 21:33:34

Ingen har missat att det snöat och då vägarna inte är särskilt brukbara så återstår skogen att leka i. Ville få till lite tempo och tänkte att Enstaspåret skulle vara lite lagom uppsprunget. Så icke. Det blev hederlig snöpulsning och det är kul. Efter att ha rekat att det gick att få hyggligt fäste så tog jag ett halvsnabbt prövovarv. Det faktum att det låg lite mer snö än jag trodde det skulle göra gjorde att det var faktiskt rätt jobbigt.

På andra varvet tryckte jag på lite mer och flög fram snabbare än jag kunde föreställa mig att det gick att göra. Att springa i Saucony Kilkenny är en fröjd för själen. Fylld av självförtroende susade jag fram ensam i spåret och konstaterade att fan vad bra det går. 10 sekunder senare sa det bara pang och jag låg på rygg som en sköldpadda. Kombinationen trasig lampa, nedförsbacke och en berghäll som lutade vinkelrätt mot spårets riktning gjorde att fötterna försvann under mig. Ett par rejäla smällar men hade ingen lust att avbryta så upp på benen igen.

Tyvärr var självförtroende att springa utan att veta vad som gömdes under snön lite borta så det var mer att kriga återstående 6 km men det funkade hyggligt det med. Höll på att stå på öronen en gång till under nedjoggen men hem kom jag. Lite blå här och där men jag tror jag överlever…

Ha det,
Mackan



Mera mönsterbrytande

Löpning Posted on %PM, December 05 2009 16:41:54

Något jag inte brukar göra är att tävla på vintern så idag bar det upp till Östhammar för att springa Bore Cup deltävling 1. Benen har varit väldigt sega hela veckan men igår testade jag några km marafart i slutet på passet och då det funkade så kändes det ok att testa idag. Bestämde mig inte slutgiltigt förrän i morse men det räcker ju.

Under uppvärmningen var Per G-H inne på att klarade jag marafart igår så klarar jag halvmarafart idag och han hade ganska rätt. Det låg väl ganska bra i linje med hur det kändes i kroppen också. Gasade på lite bättre på första varvet men löpningen var rätt stolpig och kan jag inte flytlöpa så orkar jag inte hålla fart. Rejäl svacka mellan 5-8 km då jag släppte väl mycket fart men tog mig samman och avslutade sista 2 km ok.

Så, nu har jag testat att decembertävla iaf. Ett bra kvalitetspass blev det och det är väl det minsta jag kan förvänta mig. Hade varit kul om det funnits lite flyt och fart men sånt får man se som en bonus bara så här års. Det som förvånar mig mest är att jag trycker upp ungefär samma fart och puls ensam på VU utan nummerlapp. Låt vara på en lite snällare bana men ändå…

Bra sprunget av övriga smurfar med extra plus i kanten till P3 och E!

34.51 på den något korta milbanan (17.07/17.44). Hela andravarstappet mellan 5-8 km.

Tycker banan var fin, vädret kanon och det var ju trevligt att vi fick springa förbi 2×2 vattentorn. De två höjderna i Östhammar utnyttjades med andra ord till fullo. 🙂

Ha det,
Mackan



Next »